Pratar med en ny bekant om IFD-mat och kemikalier i maten. Han menar att det är ett i-landsproblem att bekymra sig om kemikalier i maten och att välja vad man stoppar i sig. "Det måste ändå vara på toppen av Maslows behovstrappa".
Jag har grunnat på det där och tänker att på ett sätt har han rätt, det är otroligt lyxigt att ha tillgång till så mycket mat att man kan välja. Och på sätt och vis kan man klassa mitt intresse för mat som är bra för hälsan som ett självförverkligandeprojekt. På det viset befinner jag mig på översta trappsteget i behovshierarkin.
Å andra sidan tänker jag, så handlar det samtidigt om det första trappsteget; kroppsliga behov såsom mat. Om matindustrin fortsätter i samma riktning, så att maten blir allt mer processad och näringsfattig, allt mindre naturlig och allt mer kontaminerad av kemikalier från besprutning, så är faktiskt det första steget i behovshierarkin inte tillgodosett. Med sådan mat kan vi inte uppfylla vårt behov av näring, inte i längden.
Och då är det kanske bra om somliga av oss förverkligar oss själva genom att verka för mindre kemikalier och schysstare producerad mat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar